ett enkelt diskrimineringsinlärningsförfarande är ett där ett ämne lär sig att associera en stimulans, S+ (positiv stimulans), med förstärkning (t.ex. mat) och en annan, s− (negativ stimulans), med utrotning (t. ex. frånvaro av mat). Till exempel kan en duva lära sig att pecka en röd nyckel (S+) och undvika en grön Nyckel (S−). Med hjälp av traditionella procedurer skulle en duva initialt utbildas för att pecka en röd Nyckel (S+). När duvan svarade konsekvent på den röda nyckeln (S+) skulle en grön Nyckel (S−) introduceras. Först skulle duvan också svara på den gröna nyckeln (S -) men gradvis skulle svaren på denna nyckel minska, eftersom de inte följs av mat, så att de bara inträffade några gånger eller till och med aldrig.
Terrace (1963) fann att diskrimineringsinlärning kunde ske utan fel när träningen börjar tidigt i operant konditionering och visuella stimuli (S+ och S−) som färger används som skiljer sig åt när det gäller ljusstyrka, varaktighet och våglängd. Han använde ett blekningsförfarande där ljusstyrkan och varaktighetsskillnaderna mellan S+ och S− minskade gradvis och lämnade endast skillnaden i våglängd. Med andra ord, s+ och S− presenterades ursprungligen med olika ljusstyrka och varaktighet, dvs S+ skulle visas för 5 s och helt röd, och S− skulle visas för 0,5 s och mörk. Gradvis, över successiva presentationer, varaktigheten av S− och dess ljusstyrka ökades gradvis tills keylighten var helt grön för 5 s.
studier av implicit minne och implicit lärande från kognitiv psykologi och kognitiv neuropsykologi har gett ytterligare teoretiskt stöd för felfria inlärningsmetoder (t.ex. Brooks och Baddeley, 1976, Tulving och Schacter, 1990). Implicit minne är känt för att vara dåligt för att eliminera fel, men kan användas för att kompensera när explicit minnesfunktion försämras. I experiment på amnesiac patienter var felfritt implicit lärande effektivare eftersom det minskade möjligheten att fel ”klibbar” i amnesiacs minnen.