till vem det kan beröra – Adrian Mitchell

till vem det kan beröra
jag blev överkörd av sanningen en dag.
ända sedan olyckan har jag gått den här vägen
så stick mina ben i gips
berätta lögner om Vietnam.

hörde väckarklockan skrika av smärta,
kunde inte hitta mig själv så jag gick tillbaka för att sova igen
så fyll mina öron med silver
Stick mina ben i gips
berätta lögner om Vietnam.

varje gång jag blundar är allt jag ser flammor.
gjorde en telefonbok i marmor och jag huggade ut alla namn
så täck mina ögon med smör
fyll mina öron med silver
Stick mina ben i gips
berätta lögner om Vietnam.

jag luktar något brinnande, hoppas det bara är mina hjärnor.
de släpper bara peppermints och daisy-chains
så fyller min näsa med vitlök
Coat mina ögon med smör
fyll mina öron med silver
Stick mina ben i gips
berätta lögner om Vietnam.

var var du vid tidpunkten för brottet?
Down by The Cenotaph drinking slime
så kedja min tunga med whisky
Fyll min näsa med vitlök
täck mina ögon med smör
fyll mina öron med silver
Stick mina ben i gips
berätta lögner om Vietnam.

du sätter dina bombplan i, du sätter ditt samvete ut,
du tar människan och du vrider allt om
så skrubba min hud med kvinnor
kedja min tunga med whisky
Stuff min näsa med vitlök
Coat mina ögon med smör
fyll mina öron med silver
Stick mina ben i gips
berätta lögner om Vietnam.
Adrian Mitchell

kommentar :
Detta är den första dikten om krig som slog mig som ett uttryck för kortfattadhet. Med denna dikt, Jag kunde kalla efter behag en påminnelse om krigets smärta även i tider då jag kände mig rättfärdig och självrättfärdig. Orden har valts mycket noggrant. Man kan föreställa sig att all ilska som finns i dem som var anti-Vietnamkriget skulle ha blivit mer lämpligt uttryckt kanske med ”gouge my eyes”, ”burn my tongue”, ”smoke my nose” och så vidare. Men poeten väljer att vara passiv även i sin avsmak för det dubbla samtalet som omringade det kriget och varje krig som har utkämpats före och sedan. Han väljer att använda ord som väcker en känsla av desperation för att skygga sanningen, att överrösta verkligheten, att titta åt andra hållet, att inte se och vara okunnig. Det är kanske det jag ser i den här dikten. Vad vi än väljer att se i det är det en spöklik vacker dikt som inte går ner i ett barnrym med repetitionen av linjerna. Några nyckelord som används är” peppermints”,” daisy chain”,” cenotaph”,” vitlök”,” silver ”och”smör”. Medan jag inte har hittat något på internet som analyserar användningen av dessa ord, från min förståelse av de bilder de tänker på, kan jag inte låta bli att föreställa mig att poeten använde dem för ett specifikt syfte att framkalla någon form av bild knuten till dessa ord.
jag inkluderar också en poeter som läser dikten av Adrian Mitchell 1965: http://youtu.be/FmMCObgu_jc.
det verkar för mig att höra en poet som läser sitt arbete ger en annan dimension till dikten och i allmänhet kan detta endast uppnås med poesi.

Bio :
Adrian Mitchell (1932 – 2008) var en enormt produktiv författare, författare till ett stort antal romaner, pjäser och dikter, för vuxna och alltmer för barn – han skrev att ”mer och mer av min tid spenderas på att skriva för barn. Det beror delvis på att jag har sex barnbarn.”Han började sin egen litterära karriär som barn och skrev sin första pjäs vid tio års ålder och fortsatte att vara ordförande för University Poetry Society medan han studerade i Oxford. Han har också arbetat som journalist – den första att skriva ut en intervju med Beatles-och en manusförfattare för film och TV, och är en kollega i Royal Society of Literature.

Mitchell var engagerad i en form av poesi som välkomnar så många människor som möjligt – han var kanske mest känd för att säga att ”de flesta ignorerar mest poesi eftersom de flesta poesi ignorerar de flesta.”Således behandlar hans arbete igenkännliga ämnen i klart, modernt språk och kan frossa i starka rytmer, ritade lika ofta från blues och popmusik som från den poetiska kanonen. ”I mina två små nävar”, till exempel, gör en litania av ihågkomna skatter som inkluderar”prickly heather / cowrie shells / and a seagull ’s feather”.

hans engagemang för pacifistisk politik var lika starkt; han kom först till allmänhetens uppmärksamhet som poet under protester mot Vietnamkriget och utsågs av Red Pepper till Skuggpoetpristagare – dikter som ’Playground’ och ’Roundabout’ skrevs i kölvattnet av invasionen av Irak, som ägde rum bara veckor innan denna inspelning gjordes. Den lilla mänskliga berättelsen om den första av dessa dikter och den stora bilden av den andra visar räckvidden för hans vision, och de sardoniska Rimmen av ’Playground’ visar hans förmåga med humor som ett vapen mot förtryckande krafter. Ted Hughes beskrev honom som ” en röst så välkommen som Lears dåre… humor som kan hålla sig djup och vara rolig.”

år av offentliga protester och utför sitt arbete finslipat hans prestation, så att han skenor, cajoles och ibland kommer nära sång i dessa dikter, allt i tjänst för att göra dem så öppna som möjligt, och att vara, som Angela Carter beskrev honom, en ”glad, bitter och demotisk tumlande textförfattare Pied Piper bestämt sjunger oss bort från katastrof.”

hans inspelning gjordes den 3 juni 2003 hemma i London och producerades av Richard Carrington.

Adrian Mitchell föddes 1932 och utbildades i Oxford. Efter att ha kommit ner 1955 arbetade han i några år på Personalen på Oxford Mail, och därefter med London Evening Standard. Mitchells tidiga poesi visade en förkärlek för snäva strofer och en användning av myt, men det fanns alltid en slags plågad mänsklig oro över hans skrivande som markerade honom skarpt från hans mer snäva samtida. Denna oro har genom åren utvecklats till ett fullvärdigt politiskt engagemang, och det finns ingen annan poet i England som mer stadigt har fokuserat sina estetiska mål genom sina sociala. Det skulle inte vara för mycket att säga att en dikt som ’till vem det kan beröra’ förändrade samvetet för engelsk poesi, och för många yngre författare är Mitchell redan den äldre statsmannen för litterär protest. Han har gjort fiender genom detta, och det finns fortfarande kritiker som vägrar att acceptera hans betydelse. Men det finns få poeter som nu skriver som kan leda en bredare allmän publik, och ingen som kan svänga en sådan publik mer effektivt från offentligt skratt till nära tårar.